Året var 2006 och familjen Lundqvist önskade god jul med en pepparkaksdator.

Varje år gör vi ett relativt orginellt pepparkakshus. Vi har gjort finlandsfärja, hockeyrink, twin towers och så vidare. Jag vill varmt rekommendera er alla att läsa min mors otroligt roliga blogginlägg om mina syskons spekulationer kring årets pepparkakshus. Åh. Jag saknar hemma!

Jag har fyndat en julklapp på blocket. Av förklarliga skäl kan jag inte berätta vad det är, men klappen är stor och klumpig att ta med på bussen. Igår hämtade jag den i Segeltorp som ligger ungefär 20 minuter med buss från Huddinge.

Killen jag köpte grejen av var mycket glad och trevlig (och snygg också för den delen, men det hör inte hit). Han erbjöd sig att skjutsa hem mig så jag skulle slippa kånka på spektaklet. Jag försökte avböja sådär svenskt artigt, men han insisterade. Så. Han skjutsade mig hela vägen hem och hjälpte mig dessutom att bära upp prylen till lägenheten. Det finns hopp om mänskligheten!

Som jag redan berättat en gång, har jag sprungit naken runt en mycket central parkering efter att ha förlorat ett vad. Det handlade så klart om hockey och killen jag slog vad med var ursligt nog djurgårdare. Efter den händelsen sa min pappa (så faderligt man kan tänka sig) att man aldrig (med en så stark betoning på aldrig man kan tänka sig) ska slå vad om hockey.

Trots detta har han i år satt en tusenlapp på att Linköping vinner serien. Gör dem det åker 30 000 pix rakt ner i familjekassan, som kanske ska användas till en familjeresa till varmare breddgrader. Jag hoppas det går vägen. Men jag kan samtidigt inte låta bli att önska att tabellen som den ser ut nu förevigas.

I verkligheten. I historien.

Visst blir man glad?