Att se Bonde söker fru med Peter är bland det roligaste jag gjort på länge. När "dom där bögarna" (som han kallade dem) blev intima hördes djupa, lätt äcklade suckar och hans blick vändes genast ner, flera mil ner. Det är inte ofta jag sett honom generad, men han var röd om både näsa och öron. Sedan följde ett kvickt: "Alltså, jag är inte homofob eller så...men...."

Det var mycket underhållande. Han brottades helt klart med sina egna känslor och att ge skenet av att vara politiskt korrekt. Jag måste se Bonde söker fru med män på 50+ fler gånger.

Det började egentligen redan igår morse. Jonas har en tendens att sparka och knuffas hejvilt i sängen och jag måste ha sovit på huvudet. När jag vaknade hade jag ont i hela kroppen, men det hade framför allt satt sig i nacken. Kunde knappt röra mig. Såg ut som Patrik Norqvist i Boston tea party (fysikern) när jag försökte.

När jag kommit hem från heldagen på Arlanda slaffsade jag i mig lite ärtsoppa och la mig tillrätta i soffan. Självklart somnade jag i omgångar till Narnia, Stjärnor på is och Britneys dokumentär. Jag vaknade ordentligt med en ännu värre nackspärr, en from hell. Sedan dess har jag varit konstant liggande. Har bara rört på fläsket för att göra frukost och koka upp värmekudden. Usch. Det är synd om mig.

Hotellfrukost var bara att glömma i morse. Vi låg och bakisade oss i sängen fram till långt efter den slutat serveras. Ni kan räkna ut hur mycket vi behövde den där stunden med varandra. Den värderades högre än en riktigt ståtlig hotellfrukost, det är stort.

Jonas har en tendens att bli ganska gnällig när han är bakis. Idag var han värre än en unge vid läggdags, dock på ett sött sätt. Han sa bland annat:

”Men åååh, jag vill inte ååååka till Thailand. Jag vill ligga kvar här med dig!!!”

Jag hängde med grabbarnagrus på Arlanda hela dagen och vinkade av dem vid middagstid. Nu sitter de på ett plan någonstans mellan Helsingfors och Thailand. Jag är inte nådigt avundsjuk!

Något biljardbord fanns det inte på hotellet Park Inn i Märsta. Men det hindrade inte oss från att ha en trevlig kväll. Jag mötte upp grabbarna på Arlanda och åkte sedan till hotellet. Vi började med gomiddag där, lammytterfilé med smörstekt sötpotatis blev det för min del. Smaskens!  

Några öl drack vi också och det blev nog några fler än bara några. Man blir som man umgås sägs det. Jonas och Gert är ganska blöta av sig. Medan grabbarna snackade datorer stiftade jag bekantskap med en kvinna från Skåne i hotellbaren, Britt-Marie 58 år. Hon var mycket trevlig, men mycket invandrarfientlig. Alla mina fördomar mot malmöbor bekräftades, men det ledde till en hel del intressanta, stundtals hektiska diskussioner.  

Kvällen slutade med att Jonas bokade ett enkelrum till kompisen Gert för tusen pix, så vi fick mysa med varandra i dubbelrummet. Detta ledde till att jag fick säga den otroligt härliga frasen ”Hate to say I told you so” eftersom jag förstått att det skulle bli mycket enklare och framförallt billigare för dem att bo hos mig. Det var skönt.

Jag klarade mig genom högstadiet och gymnasiet med toppbetyg delvis tack vare min otroliga förmåga att ordbajsa. Tyvärr funkar den här taktiken inte på högskolenivå. Jag kuggar. Jag är ganska säker. Och gör jag inte det är det bevisat en gång för alla att jag är ett geni.

Tentan var hur som helst avklarad på mindre än en timme. Efteråt stack jag och Bea till Huddinge centrum och firade med lite thaimat. Riktigt trevligt.

Ikväll ska jag till Märsta och hänga med grabben. Vi har en ondskefull plan om att låsa ute Gert (kompisen) från hotellrummet så vi kan vuxenmysa lite. Vi får se hur det går.

Jag är helnöjd. Jag orkar inte referera matchen, men jag kan säga att den var allt annat än ospännande. Mycket fina lägen för bägge lagen. Väldigt underhållande spel.

Att gå på hockey med Hanna Lundström är i sig en upplevelse. "Hur långt är det kvar?" tror jag hon frågade minst tio gånger. Efter andra perioden sa hon "Va, står det 0-2??!!" (vilket det förstås gjorde). I slutet på sista sa hon "Hur långt är det kvar? Blir det tillägg också?" Hon är bra söt min Hanna.

Nu har jag dött en plågsam pluggdöd mer än en gång den här veckan. Det känns som att jag kapitulerat. Jag har i ärlighetens namn gett upp. Jag kommer mest troligt att kugga, men det är okej att misslyckas! Jag har aldrig tillåtit mig själv att göra det förut, så jag tror att det här var nyttigt för mig och min personliga utveckling.

Jag orkade verkligen inte ta mig igenom statskick-bok-helvetet. Som tur är har jag oerhört givmilda kurskamrater. Dagens hjälte är Bea som skickade svaren på instuderingsfrågorna till mig. Tack tack tack!

Ikväll är det minsann inte bäddat för tentaplugg, nä det blir hockey på hovet för hela slanten. Andra matchen jag ser "live" den här säsongen. Det är skandal.

Nu är jag verkligen djupt försjunken i boken ”Sveriges statsskick”. Jag kan ju säga som så att den föregående meningen är en grov överdrift. Jag kan inte koncentrera mig för fem öre. Har tagit mig igenom ett halvt kapitel hittills. Imorgon blir det stressigt kan jag lova.

Hur som helst så gjorde allt läsande om politiska partier att mina tankar vandrade i väg. Jag hamnade i mars 2007 då jag och min mors kusin Sandra åkt till Stockholm för att leva loppan en helg. Av någon outgrundlig anledning hamnade vi på efterfesten till socialdemokraternas partikongress på Münchenbryggeriet. Vi drack gott och dansade livligt med politiker som Tomas Bodström, Leif Pagrotsky och Mona Sahlin.

Per Nuder var i gasen och dansade nästan roligast av alla. Han försökte ta kontakt och prata med mig. Jag drog honom flirtigt till mig och viskade ömt i hans öra ”Du är alldeles för blå för mig…” Sedan vände jag på klacken och gick. Tro mig när jag säger att jag är nöjd över min kvickhet. Såna där självklara citat brukar man inte, i varje fall inte jag, komma på förrän efter ögonblicket är förbi.  

Han tog för övrigt Sandras mailadress och de hade flitig kontakt ett bra tag efteråt. Vad som skrevs i mailen förtäljer inte historien.

Sandra, Margot wallström och jag