Jag har fått skriva en till notis! Yippie. Den handlade om en gubbe som sett en papegoja på Rödbäck. Nu vill jag att det ska hända en världskatastrof så jag får skriva av mig lite om något spännande.

Hur som helst, i brist på annat att göra har jag sökt på "Sofia Lundqvist" i VK's arkiv. Det var som att sitta och läsa en gammal dagbok ungefär. Här har ni listan:

Unga snillen med nya idéer (1999) - om när jag kom på andra och tredje plats med två uppfinningar i en tävling. Victoria Dyring, ni vet hjärnkontoret-tjejen, delade ut priserna. En av mina största stunder.

Kampen för lika rättigheter (2001) - om feministföreningen jag och mitt kompisgäng startade på högstadiet.

En drömprao i riksdagen (2002) - om när jag och två tjejkompisar praktiserade med riksdagsledamoten Lena Sandlin i storstaden.

Tönten först för ny teatergrupp (2004) - om NTT, Nordmalings Teater Trupp, som jag och några kompisar drog ihop.

Ideella vinner på marknaden (2004) - om samma som ovanstående

Misshandeln stal år av hennes liv (2006) - om gruppmisshandeln jag blev utsatt för under min högstadietid.

...och till sist diverse artiklar, notiser och Dagens frågor som jag skrivit själv (2009)

På minnesstunden satt jag bredvid prästen. Vi pratade om dittan och dattan och efter en stund nickade han ivrigt mot far, som satt vid min andra sida, och sa:

– ...och din make, vad jobbar han med?

Jag trodde jag skulle dö. Jag övervägde att inte skriva det här i min blogg, men det är nästan för roligt för att låta bli. Jag bju'!

Dagens teknikunder gjorde att min pluttiga kusin Fannie, som är på andra sidan jorden, kunde vara med på begravningen via webkamera. Hon fick ett sista avsked på sitt alldeles egna lilla vis.

Nu sitter jag på VK-kontoret igen, jobbar kväll i dag för att inte förlora praktiktimmar. Än så länge är det ganska dött, jag har endast skrivit en notis om norrländska flintisar och slängt iväg en Dagens fråga. Hoppas på lite mer action snart!

I dag har vi begravt vår lilla gammelmormor i Vännäs. Jag bröt i hop det första jag gjorde när jag klev in i kyrkan och såg kistan. Det var först då jag förstod att det var på riktigt.

I går tog jag bort mitt röda nagellack det sista jag gjorde innan jag gick och la mig. Jag kommer ihåg när gammelmormor brytit lårbenshalsen och låg på sjukhuset. Jag och mamma var och hälsade på henne. Gammelmormor tog min hand i sin och sedan spännde hon ögonen i mig och sa:

– Men Sofia! Vad har du gjort på naglarna? ...Syndigt.

Sedan log hon lite lurigt och började skratta. Precis som någon uttryckte det på minnesstunden var hon alltid brutalt ärlig och rakt på sak. Hon kunde säga saker som sårade, men hon hade alltid glimten i ögat och ville alla väl.

Jag brukar sällan be i kyrkan, men i dag gjorde jag det. Jag bad min gammelmormors favoritbön, Gud som haver barnen kär, medan tårarna rullade på min kind.