Jag ska alldeles strax bege mig till Universitetssjukhuset för att göra en intervju som förhoppningsvis ska resultera i en helsida i VK nästa vecka. Det känns inte nådigt pirrigt! 

Nu sitter jag på VK-kontoret i Umeå, det känns stort. Vid den så kallade morgonbönen (morgonmötet) blev jag kallad "halvbekant" eftersom morsan skriver för tidningen och när det var dags för mig att sätta igång skrivandet blev jag tilldelad ett ämne "på grund av min bakgrund" som nyhetschefen uttryckte det. Det handlade om NHL-hockey i kombination med tv-spel. Sug på den ni, eller läs tidningen imorgon kanske? 

Efter lunch har jag bara slängt iväg en Dagens fråga och nu sitter jag här rastlös som få. Jag tror jag måste säga till att jag vill ha något att göra. Törs inte riktigt. 

När jag är ledig i långa vändor har jag en tendens att vända på dygnet. Igår var det tur. Jag fastnade i JVM-finalen mellan Kanada och Sverige. Det var oerhört spännande mot slutet tycker jag. Fann mig själv kippande efter luft hela tiden. Känslorna svallade inom mig och fy vad förbannad jag blev över Kanadas otroligt fula spel. De bokstavligt talat körde över Jakob Markström (målvakten) och det mer än en gång.

Detta fulspel fick mig att inte helt osökt komma att tänka på ett av min lillebrors mer gyllene ögonblick. Till saken hör att pappa har en polare från Kanada, en kaxig jävel, som ofta brukar se hockey hos oss. Jag har sett honom i en del lustiga scenarion. En gång stod han och sjöng den kanadensiska nationalsången iförd ett par sidenkalsonger med kanada-löv på i vårt vardagsrum efter en vinst.

Hur som helst så var lillebror ute i sin kompis stuga och pratade med dennes mor.

mamman: Alltså, nu har vi såna där kanadagäss på bryggan igen. De är så himla irriterande!

lillebror: Varför då?

mamman: Ah men. De bara äter, lever om och skitar ner överallt!

Lillebror funderar och reflekterar och säger slutligen:

- Jaha. Ja, vi brukar också ha en kanada-gäst hemma hos oss ibland!

Paltkoma. Vi har precis ätit morbrors kycklinggryta här i Nordmaling. Vi ska strax dra igång antingen en film eller bastun. Jonas är här. Jag barnvaktar mina syskon eftersom päronen glassar i Östersund. De firar sin bröllopsdag. Nu har det varit gifta i 24 år. Det är bra jobbat!

Skellefteå vann över Frölunda med 5-3 och jag har fortfarande inte snusat. Känns som en ganska soft dag. Skulle bara ha fått gjort min restuppgift och sen är jag på banan! 

Nörd? Vem? Jag?

Med anledning av Klaras inlägg kände jag behovet att slänga upp den här bilden. Jag gjorde den till mormor i somras eftersom hon är världens bästa (men speciellt för att jag fick låna hennes bil hela sommaren).

Märk väl att jag har en gosnus under läppen och att tänderna på vänstra sidan är lätt brunt nyanserade. Något som aldrig skulle kunna ske idag eller i framtiden!

Det är verkligen fantastiskt hur mitt slutsnusande väcker känslor. Läs kommentarerna till veckans tidigare inlägg så förstår ni. Jag har i alla fall inte snusat sen nyårsafton. Däremot har jag gått upp 3,5 kilo i vikt. Galenskap egentligen. Sömn och humör  har påverkas kraftigt. Jag får inte sova, ligger och vrider mig som en annan orm. Jag surar på stackars Jonas helt utan anledning. Är det värt det egentligen? Anders sa att när jag börjar försvara lasten jag försöker sluta med är det farligt nära att jag misslyckas. Men se, det tänker jag inte göra. Tur jag är envis!

Som jag nämnde har jag surat på Jonas utan anledning. Detta ledde till att han inte ville skjutsa mig till bussen idag. Jag fick surt ta en 20-minuters promenad till bussjäkeln. Det låter inte så farligt, jag vet, men sen när jag klev på bussen visade det sig att värmen inte funkade i den. Jag, som i mina små strumbyxor och kortkorta klänning (jag är stockholmssmittad hur mycket jag än väljer förneka det) redan var relativt nedkyld efter vinterpromenaden, höll seriöst på att avlida. Det tog 45 minuter hem till Nordmaling. 45 minuter stillasittande i minusgrader utan riktiga vinterkläder. Jag höll för sjuttsingen på att dö. Det bör tilläggas att bussen var en långfärds-. Jag avundas inte dem som skulle åka ända till Sundsvall!

Fy fan vad kallt det är ute nu! Jag trodde jag skulle förfrysa röven när jag gick till jobbet idag. Ni vet när det är så kallt så att man får brain freeze utan att äta något freezigt? Ändå är det bara -12,6 c.

Jag tror tamejtusan att mina norrlandsgener muterat till någon sorts fjollträskare under min vistelse i Stockholm. Detta är galet.

Igår var jag upp till Skellefteå och hälsade på fammo och faffa. Det var mysigt. Pappa lagade middag; lamm och kokt potatis. Morsan stod för efterrätten; en djävulskt mastig chokladkaka. Ska ställa mig på vågen snart, men jag törs nästan slå vad om att jag väger typ 3 kilo mer idag än vad jag gjorde 2008.

Fortfarande snusfri? Jodå. Det känns lite lättare för varje minut som går. Men det betyder inte att det är lätt.