Alla som varit på ett vet hur det luktar. Sjukhus.  

Hissarna för oss upp till sjätte våningen där Kvinnokliniken väntar.

Barnaskrik, mammamagar och affischer om lycklig graviditet fyller väntrummet.

För S som ska göra abort är det tortyr.

S är 21 år. Hon har flyttat till Stockholm och börjat plugga. Efter två veckor på utbildningen får S beskedet. Hon är gravid.

– När jag såg resultatet av grav-testet blev jag både glad och ledsen. Jag tänkte ”fantastiskt jag kan skapa liv” och i nästa sekund ”inte nu”.

S väntar en vecka innan hon ringer till Huddinge sjukhus och bokar en tid hos barnmorskan. Hon vet fortfarande inte om hon vill behålla barnet.

Tre dagar senare kliver hon in i barnmorskans rum. Barnmorskan frågar det obligatoriska. Har S stadigt sällskap? Har S haft skyddat sex?

– Jag har pojkvän sedan fyra år tillbaka och har ätit p-piller nästan hela tiden. När jag flyttade från pojkvännen tänkte jag att jag kunde sluta. Vi skulle ju inte ses så ofta på grund av avståndet…

– Avbrutet samlag är inte säker sex, nog vet du hur barn blir till!? snäser barnmorskan.

Efter det korta samtalet lägger sig S i gynstolen. Hon känner sig utlämnad, som en hare framför ett gäng hungriga vargar. S vet inte varför hon känner så. Barnmorskan släcker lampan och gör ett vaginalt ultraljud. Det känns kallt när hon för in redskapet. Känslan av obehag växer när barnmorskan trycker på S mage och plötsligt utropar:

– Oj då, du måste vara åttonde veckan du!

Tårar bränner på S kinder. Aldrig hade hon trott att hon var så långt gången.

– Och du vill göra en abort? fortsätter barnmorskan.

– Jag vet inte, säger S med en röst som inte vill bära.

S får träffa kvinnoklinikens kurator redan samma dag. Kuratorn ska försöka vägleda S i hennes beslut. Det är bråttom. Efter graviditetsvecka nio får man inte längre göra medicinsk abort i Sverige, då krävs kirurgisk, en metod som innebär många risker

Kuratorn förklarar för S att ju snabbare hon tar ett beslut, desto lättare kommer processen att gå. Efter två timmars samtal om sin livssituation har S bestämt sig. Hon ska göra en abort.

När S kommer hem till sin tomma lägenhet bryter hon ihop. Hon bara gråter och gråter. S känner sig som en mördare. Hon ska ta ett liv, sitt barns liv. Känslan av skam och skuld går inte att klä i ord. Det gör ont.

När ingen ser har S ”gravidmyst” med sig själv, klappat sig om magen, undrat vilket kön barnet kommer att få och funderat på namn. Tankarna snurrar. Från att ha varit glad över sin graviditet till att känna sorg över aborten och så tillbaka igen.

Det plingar till i den rosa mobilen. Det är ett sms från S bästa vän.

Jag tror du kommer att skapa så många små hjärtan under ditt liv så du anar inte! Men du måste tänka på ditt eget hjärta också, på om det verkligen är redo att ägna livet åt ett annat. Eller om det kanske är bättre att vänta ett tag, för att kunna ta emot dem med vidöppna armar sen. Men visst är det svårt och du kommer nog aldrig att veta om du gör rätt eller inte. Men du kommer att gå klokare och starkare ur det oavsett.

S försöker intala sig själv att abort är det enda rätta. Att behålla barnet skulle vara det mest själviska. Hon vill ha barn, men just nu kan hon inte sörja för ett barn på det vis det skulle ha förtjänat.  

Det kommer att ta tre dagar innan hon får ta den första tabletten, antiprogesteron, som dödar livet i hennes mage. Tiden mellan beslutet och aborten kommer att bli den svåraste.

S kräks varje morgon. Det känns som ett straff, ett påminnande om situationen hon har satt sig i. Hon ser gravida kvinnor överallt och känner sig hatisk mot dem. Känslor som skrämmer S, som aldrig tidigare missunnat andra lycka.

Det är lördag och kvinnokliniken är stängd, därför får S komma till en allmän mottagning. Den känns ödslig. Några sjuksköterskor vankar av och an med journaler i händerna. S har en klump i magen. Det är inte fostret hon känner, det är en boll av ångest. S skakar. Hennes mamma, som har kommit för att stötta henne, kramar hennes hand hårt och ger henne en intensiv blick.

– Du vet att det här är rätt. Du klarar det, säger hon på ett sätt som bara en mamma kan.

S namn ropas upp.

Hon kommer in i ett rum som ser ut som ett kontor. S får syn på sin journal. Med ett grönt gem sitter fotot av hennes ultraljud fast. S vill inte se det, men den där bilden är något hon aldrig kommer att glömma. Det vet hon. Sjuksköterskan går igenom hur en medicinsk abort går till.

När hon tagit pillret är det definitivt, det vet hon också.

– Är du säker? säger sköterskan, som också vet att S beslut i denna stund aldrig går att ta tillbaka.

– Nej.

Allt går väldigt fort. S tar tabletten ur sköterskan hand och sväljer den. Efteråt tänker hon på hur skrämmande lätt det gick, att ta ett liv. Det var bara att svälja en tablett. S vet inte vad som väntar.

Det regnar grått den här tisdagsmorgonen. Två dagar har passerat och S är på väg till sjukhuset igen. Hon är nervös. Hon har pratat med några vänner som genomgått abort och de har berättat om smärtan. I väntrummet känner S hur de nyblivna föräldrarnas blickar bränner i hennes nacke, som att de vet varför hon är där. S går med huvudet skamset hängande, nästan ner till golvet. En sjuksköterska men vänlig uppsyn välkomnar S in i ett litet rum på kvinnokliniken. Sköterskan utstrålar lugn. S är där för att ta tabletten som ska sätta i gång förlossningsvärkar. Värkar som ska föda ut fostret hon redan har dödat.

S får tabletten och smärtstillande och visas sedan till sjukhussalen. Hon får en nätbyxa och en stor binda. Hon skojar och säger att det ser ut som en elefantbinda. Den räcker från navel till rygg, men kommer att behövas. Det finns sex sjukhussängar i salen, två av dem är upptagna. S är inte ensam om att göra abort den här dagen, det lättar hennes sinne lite. Kuratorn och vänner har försökt få S att förstå att hon inte är den hemskaste människan i världen, men det är först nu hon känner det.

– Din kropp svarar bra på smärtstillande, säger sjuksköterskan när hon tittar till S någon timme senare.

En av de andra kvinnorna i salen har riktigt ont och vrider sig i smärtor. S känner ingenting ännu.

Timmarna går och de andra kvinnorna har fått lämna sjukhuset. S har precis börjat känna av värkarna. Hon ligger i fosterställning och tar sig om magen.

– Det gör mindre ont om du går lite, säger sköterskan som stuckit in huvudet genom skynket runt sängen. 

Mamman hjälper S på fötter och de går en kort promenad runt kvinnokliniken, sen måste S återvända till sängen igen. Nu känns det på riktigt. S skriker förtvivlat så tårarna sprutar och hennes mamma tittar hjälplöst på. 

– Jag tror vi behöver lite mer smärtstillande, säger mamman till en sköterska samtidigt som hon stryker sin dotter över håret.

S gråter och blöder, gråter och blöder. När den andra dosen av smärtstillande börjat verka får hon, efter sex timmar på kliniken, slutligen åka hem.

En lättnad faller över S när hon stiger ut genom sjukhusets tunga dörrar. Trots rökbolmandet utanför, känns luften frisk. Hon har inte känt så här sedan det förbannade graviditetstestet visade positivt för två veckor sedan. S har inte längre något liv i sin mage, men hon är full av liv. S har gjort ett val, hon har valt sitt liv.

Sofia Lundqvist

Om medicinsk abort:

Medicinsk abort är möjlig att genomföra fram till graviditetsvecka 9.

Graviditetslängden fastställs vid läkarbesöket som föregår aborten.

Behandlingen sker i två steg. Patienten får först ett läkemedel i tablettform som leder till att graviditetens tillväxt avstannar.

Två dygn senare får patienten ett annat läkemedel som framkallar sammandragningar i livmodern så att graviditeten stöts ut, som vid ett missfall.

För den som utför en abort erbjuds alltid samtalsstöd med kurator eller psykolog.

Källa: www.nusjukvarden.se

 

Blingbling

13 september 2009 18:19

Vilken fin artikel du skrivit.
Så full av känslor.

 

Marianne

17 september 2009 22:40

Jisses så bra skrivet! Det riktigt högg till i magen på mig.. Vet ju tyvärr så väl hur det känns, både fysiskt och psykiskt!

http://www.marthom.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har bestämt mig för att lägga ner det här. Det innebär ju inte någon dramatisk förändring i och för sig, men jag tänkte ändå göra er uppmärksamma på att jag gör slut med bloggen - här och nu. Mitt liv är fullt av uppdateringar i alla fall och här...

Amsterdam var tamejtusan hundra gånger vackrare än jag föreställt mig. Egentligen har jag bloggat rätt mycket om det redan så jag ids inte riktigt dra hela storyn, men några tidigare opublicerade guldbilder och ett filmklipp kan jag bjucka på! För al...

Crikus tre veckor har passerat och tiden springer förbi som en annan Bolt såhär mot höstkanten.   Sen sist har jag hunnit ta med mig en hel drös 60-talister från kontoret på Iggy Pop. Great success! Jag blev samma vecka varse om att en av 70-t...

             Jag hade tänkt stanna hemma (läs: i norr) typ en och en halv vecka. Det blev en hel vecka till. Man fastnar lätt där. Och jag hade aldrig bytt ut lugnet, korsordslösingen på stugverandan, badtunnebaden, kantarellplockningen, hjo...

En  så kallad lucköppning (man kan lära sig många nya ord av Systembolagets tonårsparlör) och Popkryss på TC med min Partykärna och mysigaste Renlund senare. Kvällen slutade med en morgon och Whiskey soda, käk och Othello hemma hos Nils. Efter det ha...