Lite mer än en vecka har passerat. Jag har känt mig som en robot känslomässigt.

Igår bröt jag ihop och tårarna forsade. Det var förlösande.

Det är slut. Det är det. Och så ska det förbli.

Men det känns fantastiskt att äntligen kunna känna sorg över det.

Jag fattar. Nu.