Idag har jag och Annika varit på jobbkonferens i Södertälje. Det var intressant att diskutera med andra inom yrket och utbyta erfarenheter. Förtäring i form av frukost, fika, lunch, fika och kaffekaffekaffe är dessutom alltid välkomnat i min värld. Jag sitter i någon form av socker/koffeinchock fortfarande. Lite skakis så att säga, ni får ursäkta om det här blev lite flummigt. Wiiihaaa.

Jag skulle vilja avsluta med den här fina texten skriven av en mamma.

Välkommen till Holland

Jag blir ofta ombedd att beskriva hur det känns att leva med ett barn med funktionshinder - att försöka hjälpa människor som inte har gjort denna unika erfarenhet att förstå, att föreställa sig hur det skulle kännas. Det är såhär...

När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa - till Italien.

Du köper guideböcker och lägger upp en underbar rutt:

Colosseum, Michelangelos David, Gondolerna i Venedig.

Du kanske lär dig några fraser på Italienska.

Allt är väldigt spännande.

Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen.

Du packar väskorna och ger dig iväg.

Flera timmar senare landar planet.

Flygvärdinnan kommer in och säger "Välkommen till Holland."

"Holland?!?" säger du. "Vad menar du med Holland?? Jag bokade en resa till Italien! Jag skulle vara i Italien. Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien."

Men flygrutten har ändrats. De har landat i Holland och där måste du stanna.

Det väsentliga här är följande:

De har inte tagit dig till en förfärlig, vidrig, snuskig plats,

full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar.

Det är bara en annorlunda plats.

Så du måste bege dig ut och köpa nya guideböcker.

Och du måste lära dig ett nytt språk.

Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig skulle ha mött.

Det är bara en annorlunda plats.

Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än i Italien.

Men efter att du varit där ett tag tar du ett djupt andetag, ser dig omkring...

och upptäcker att Holland har väderkvarnar...

och Holland har tulpaner.

Holland har till och med Rembrandt.

Men alla du känner är upptagna med att resa till Italien...

och alla skryter de om vilken härlig tid de har.

Och resten av ditt liv kommer du att säga

"Ja, det var dit jag skulle ha åkt. Det var vad jag hade planerat."

Och smärtan kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att försvinna...

därför att förlusten av den drömmen är en mycket, mycket betydande förlust.

Men...om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien,

kommer du aldrig att kunna glädjas åt den mycket speciella,

det väldigt härliga...med Holland.

Emily Perl Kingsley, 1987