Från en sak till en annan skulle man kunna kalla det. Först spexrepetition, sen journalistföreningens 70-talsfest. Peace and love så att säga.

Jag drabbades av helt jävla plötslig bakisynkighet. "Vem vill ha stolthet när man kan få den man vill ha?" Jadu? Det här är första gången jag inte får snubben jag vill ha. Och stoltheten svalde jag för längesen. Jag har förlikat mig med tanken. Jag har fattat grejen. Så nu kan det väl sluta? Far och flyg dumkänsla!

Det kommer dock att ordna sig. Finaste Sandra ringde och berättade att jag skulle få en karl i present. Han kommer i mars. "Inslagen" tyckte jag hon sa till och med. Han verkar trevlig och är fantastiskt het. Me like! Något att se fram emot helt enkelt.

Vi har länge drömt om en torsdag full av gemenskap, ärtsoppa, pannkakor och punsch. Igår införlivades allt. Det var visserligen ingen torsdag - men det där andra! Och det var alldeles förträffligt trevligt.

De som letat sig hit bestod mestadels av gammalt spexskrap och några nykläckta ickespexiga stjärnor. Imorse fick jag ett sms som löd "Tack för igår. Azmyzigt. Ert hem är fullt av kärlek." Och det känns verkligen! Igår slog det mig också att det var sista gången vi träffas och har någon sorts aktivitet här. Jag kommer tusan att sakna lyan alltså. Tur att människorna finns kvar. TUR!

Jag, Fannie och David blev  i alla fall  de mest långlivade. Vi delade innan läggdags på en sista flaska punsch till Stockholmsnatt-klipp på joytube. Vackert. Liksom baaaaraaaa!