Minstingen fyller 15 år idag. Jag fattar noll. Tiden går så fort och han växer så det knakar. Jag kommer alltid att minnas honom såhär:

Liten och söt, med ett hjärta av guld. Det sista har han fortfarande, men "liten" har blivit "stor" och "söt" har blivit "cool". Anton är killen som alltid är där i periferin och samtidigt mitt i smeten ändå. Han glider liksom med. Han är en bryrsigommare utan dess like och ser alltid till att alla har det bra och framförallt har roligt. Han kan vara en riktig pajas när han lägger den sidan till. Och efter vad jag förstått en redig tjejcharmör dessutom. Uj! Uj!  

Jag kommer ihåg vad jag gjorde när jag var 15. Så fort jag fick chansen tog jag moppen till Håknäs. Där grillades det korv vid älven med polarna som smuttade folköl. Herregud! Man tyckte man var så vuxen. Det var man inte. Det är på ett sätt tur att Anton är så harig. Det märks att han är minst. Han blir nog aldrig en partyprisse i den negativa fjortisbemärkelsen. Vill jag hoppas. Han kanske lärt sig något av sin gamla storasysters bravader trots allt...

Har den äran att gratulera på bemärkelsedagen bro!