"Du och du och du är i hamn. Men du, Sofia, jag är inte säker på att du hinner bli klar i tid." Jag blev helt chockad under dagens redaktionsmöte. Om det är något jag alltid kunnat är det ju att slacka och ändå norpa åt mig ett jäkla "Godkänt". Det verkar inte vara en fungerande metod denna gång. Jag kan erkänna att jag inte nöjd med det jag åstadkommit under den här kursen. Och som mor sa när hon läste igenom skiten första gången: "Jag känner inte dig  i texten. Har du sovit när du skrivit? Du verkar så ofokuserad."

Oinspirerad skulle jag kalla det. Men efter kängan av handledaren och en mammaspark i röva har jag suttit och knåpat hela dagen. Nu har jag ett reportage som jag känner mig hyfsat nöjd med. Jag fixar det här! Men det kunde ju inte handledaren veta. Ja, att jag jobbar bäst under press. Faktaartikeln kommer mest troligt att skriva sig själv. Efter hockeyn.

För exakt två år sedan bloggade jag om det här. Det var en av de längsta matcherna någonsin i svensk hockeyhistoria. Jag grät floder när den var över. Vi hade slagit ut Linköping som den underdog vi var. Jag var verkligt lycklig! Ironiskt nog möter vi samma lag i årets slutspel. Men nu är vi inte någon underdog och jag kommer inte att gråta några lyckotårar när vi kört över dem. Det är en självklarhet att vi ska göra det. Och min besvikelse om vi inte gör det kommer ingen att kunna ta miste på.

2-2 i matcher. Första perioden avklarad. 2-0 till oss. Kom igen nu Skellefteå!