Läser man det här inser man ganska snart att jag är min mors dotter. Veckans stora rysare var alltså huruvida min manlige gynekolog skulle hitta spiralen där inne, djupt i den norrländska snårskogen. Med tanke på hur orolig jag var eftersom min barnmorska dagen innan inte "hittat den" är jag glad att det gick så smärtfritt. Spiral funnen - hallelujah moment. Och alltid roar man någon. Denna tweet gjorde succé...

Annars rullar det på i en jämarns supertakt. Två av mina absoluta favoritpersoner (tvåan och yngsta lillebror) har fyllt år, SM-slutspelet har dragit igång (på gott och ont - nerverna och vikten lider ju lite av matcher och ölande och humöret med för den delen, hur kunde han döma straff sådär i sudden???) och med jobbet har vi stått på mässor och hängivit oss åt tidningsmakeri i rapidofart. Jag har även glassat på för tidigt St Patrick's Day-firande med massa irländare, druckit latte med fröken Thaarup i vårsolen och varit med om en smärre rysk väckelse. I år ska jag rösta!

Efterföljt av förkäk och föröl i Globen tillbringades en trelvig afton med Linnea på Hovet. Sista matchen i grundserien stod på menyn. Den betydde väl egentligen inte sådär jättemycket (nu när Färjestad ändå höll hyfsat tätt), men i alla fall. Jag kan tycka att skottstatistiken kan tala sitt tydliga språk 43 till oss och 23 till dem…

Men likt förbannat skulle allt avgöras på straffar, precis som vanligt när jag ser en match live, och vi fick nöja oss med två poäng.

Under en sekvens enades för övrigt allt det svartgula under hallens tak i ramsan ”Bajenfans – här kommer Djurgår’n”. Det kändes både elakt och stämningsfullt. Av rent egoistiska skäl önskar jag dock att de där DIF:arna håller sig kvar här uppe.

Jag hade förresten tagit sikte på att möta det andra AIK på Hovet igen redan på måndag. Damn you Luleå! Men jag ser ändå fram emot att följa de   rbykvartarna hemma i tv-soffan. Nu kör vi!

Dagens ironiska nummer 1: (Till hans försvar hade han ju faktiskt bakat en "kärlekskaka" igår.)  

Dagens ironiska (x 4) nummer 2:

(Ni fattar. Jag bakade faktiskt till kontoret igår. Ingen trodde på det idag.)

Men det är inte bara pest och pina att bli äldre. Trots att jag just nu sitter ensam hemma efter att ha tryckt en halvtaskig födelsedagspizza och upplever den lamaste födelsedagsaftonen under min livstid. En kollega köpte kaka på lunchen så vi fikade och det sjöngs för mig på arbetstid, jag födelsedagslunchade med min kusin-Frida på vårt "stammisfirarställe", min mamma har i sedvanlig anda lagt ut en smickrande bild på mig i sin blogg och jag har faktiskt fått en hel del presenter. Så det går ingen nöd på mig. Trots allt. Tack ska ni ha!

25 and I know it! Och tillika: sexy!

Ja, så är det. För ganska på pricken 25 år sedan bar det av för min höggravida mor och min något panikbleka far till Uppsala Akademiska sjukhus för uttryckning av deras förstfödda. För ett väldigt fint och humoristiskt referat av den natten - och krossande av diverse förlossningsmyter - rekommenderar jag er varmt att klicka HÄR och njuta av det inlägget ett par minuter.

Sedan det skrevs har jag varje år vid den här tiden fällt en glädjens tår till de fina orden. Och ja, det är aningen irriterande att det bästa inlägget den här bloggen någonsin skådat inte är skrivet av undertecknad.

Skribenten har för övrigt precis börjat blogga igen.

Nu ska jag baka liten kaka till kontoret och invänta karln som enligt ryktet har med sig en födelsedagskaka till mig. Jo, han kan han också! Mys.

Idag blev jag varse om att jag faktiskt bor alldeles precis intill två (TVÅ!) sjöar. Jag och Ulf tog en långprommis runt dessa och insåg att det faktiskt är vår. Så satans nice. I dem ska det badas mycket i sommar och vid dem lär det bli både grillning, bränbollning och kubbning. Kunde inte se mer fram emot det!

Efter jobbet igår tog jag en snabböl med värsta sköna exklasskompisarna. Sen åt jag och Ulfen på Ethio Star. Ja, jag har mer eller mindre blivit stammis där. På vägen hem, åter i mina hemkvarters lugna vrå, stod ett par äldre herrar utanför en restaurang som jag spanat in ett par gånger. Så osvensk jag bara hade kunnat vara gick jag fram och frågade dem om stället var något att ha. Detta ledde i sin tur till ett trevligt samtal och en halv helkväll i dessa herrars sällskap.

58-årige Sumpan-Robban hann berätta nästan hela sin livshistoria. Han hade gift och skilt sig hela fem gånger och det var aningen svårt att hålla isär dessa donnor. Vid ett tillfälle sa jag "Var det din sista fru eller?"

Han: Sista!? Nej, nej, Senaste! Än finns det tid för fler.

Skumma typer, men ack så angenäma.

Att jag inte kan koka ris är vida känt sedan länge. - Anledning att bli sambos 2,0.-

Lustigt nog känns det som att den här bilden ganska väl kan illustrera hur jag känner mig. En kastrull med fastbränt ris. Det är ju liksom inte hela världen, men lite halvdrygt att trassla ut sådär. I helgen kommer min lillebror hit. Det känns så rätt i tiden.

Idag är det för övrigt exakt ett år sedan jag var på Escapes kontor för allra första gången. Tänk vad tiden går fort! Och vad mycket som hinner hända. Vem hade anat?

...och med det börjar mitt nya liv. Efter en liten intervention har jag bestämt mig för att se över mitt leverne.

Jag ska sova mer, stressa mindre, framförallt försova mig mindre och kaaaanske, kaaaaanske börja träna.

Men först är det ju fettisdagen.

I helgen gick jag för övrigt i gott sällskap till restaurangpärlan Ethio Star. Det var sannerligen lika fantastiskt som sist. Rekommenderas varmt. Resterande delen av helgen tillbringade jag i sängen ätandes äckliga semlor från Willys med karln. Ja, när jag inte var sur över snodda tvättider eller att ingen jäkla frisör i hela Stockholm har öppet på en söndag förstås. Livet.

Idag var jag även på ett första möte med bostadsrättsföreningsstyrelsen. Som sig bör blev jag ordförande. Det tenderar att bli så. Vuxenpoäng hit och dit.