När jag är ledig i långa vändor har jag en tendens att vända på dygnet. Igår var det tur. Jag fastnade i JVM-finalen mellan Kanada och Sverige. Det var oerhört spännande mot slutet tycker jag. Fann mig själv kippande efter luft hela tiden. Känslorna svallade inom mig och fy vad förbannad jag blev över Kanadas otroligt fula spel. De bokstavligt talat körde över Jakob Markström (målvakten) och det mer än en gång.

Detta fulspel fick mig att inte helt osökt komma att tänka på ett av min lillebrors mer gyllene ögonblick. Till saken hör att pappa har en polare från Kanada, en kaxig jävel, som ofta brukar se hockey hos oss. Jag har sett honom i en del lustiga scenarion. En gång stod han och sjöng den kanadensiska nationalsången iförd ett par sidenkalsonger med kanada-löv på i vårt vardagsrum efter en vinst.

Hur som helst så var lillebror ute i sin kompis stuga och pratade med dennes mor.

mamman: Alltså, nu har vi såna där kanadagäss på bryggan igen. De är så himla irriterande!

lillebror: Varför då?

mamman: Ah men. De bara äter, lever om och skitar ner överallt!

Lillebror funderar och reflekterar och säger slutligen:

- Jaha. Ja, vi brukar också ha en kanada-gäst hemma hos oss ibland!