Det första jag och Marie ser när vi kommer ut på Drottninggatan i vår tofsjakt är detta:

Helt sjukt. Tydligen kostade de 400-500  kronor trots "rean". Ja jävlar i mig! Jag satsade dock på en mindre lyxig variant från Indiska för endast 70 riskdaler.

I kassan:

Kassörskan: Åååh, så det blev en liten tofs!?

            Jag: Jo.

Kassörskan: Den här är den sista vi har kvar! Vi fick in dem igår.

                   De går som smör asså!

Vad jag skulle med en tofs till? Jo, det är ju en obligatorisk Maria Montazami- accessoar. Det vankades Hollywood-fest för alla kåraktiva igår.

Jag har aldrig varit, kommer aldrig att bli och vill inte vara en "tjejtjejig tjej". Men igår njöt jag i fulla drag av att kleta på mig rosa läppstift var femte minut och säga "mums" och andra klassiska Montazami-citat.

Den som köper sin första tofs kommer inte att ångra sig!

Utan läppstift känner jag mig exposed, rädd och nervös.

Det är jobbigt att klä upp sig när man är snygg i allt.

Jag lärde mig faktiskt att göra kaffe för ett år sen, så jag har blivit expert.

Han betalar allt....toppen.

Det där sista visade sig bli verklighet. Efter sittningen drog vi ut och himmel vad folk skulle bjuda på saker. Bland annat en redaktör. Mina vänner - jag kanske har praktiken säkrad! Idag  mår man ju som man förtjänar. Men he' va 'ne värt!